Till: Örebro kommun, Tekniska förvaltningen / Park och gata
Via: [email protected] / e-tjänsten "Lämna en synpunkt" (orebro.se/ovrigt/synpunkter.html)
Kopia/komplement: Felanmälan via service.orebro.se/O5103
Från: Boende Gamla Hjärsta (namn och kontaktuppgifter utelämnade i webbversionen)
Datum: 2026-07-23
Ärende: Allvarligt eftersatt underhåll av lekplatsen/parken mellan Lundbygatan och Trängkårsvägen, 703 57 Örebro (koordinater: 59.28307, 15.19715 – WGS84) – begäran om upprustning, säkerhetsåtgärder och skriftligt svar
Parken saknar, såvitt jag kan finna, officiellt namn. Den gröna ytan syns på er egen webbkarta mellan Lundbygatan och Trängkårsvägen (i höjd med Basvägen/Grundläggaregatan), men den finns inte med i förteckningen "Våra parker" på orebro.se – jag bifogar en skärmbild. Kommunens egen nödlägesskylt i parken anger adresspunkten "Trängkårsvägen 71" (se 2.15), och på gungställningen sitter kommunens inventarieskylt med det stansade numret 5163 / 10 / 1 (se 2.5) – ärendet kan alltså entydigt identifieras i era register. Ange gärna i ert svar vilken beteckning parken har där, så att ärendet inte faller mellan stolarna.
Sammanfattning. Denna skrivelse innehåller tre delar som jag ber er hantera var för sig: (1) en akut säkerhetsbrist (avsnitt 2.1); (2) en synpunkt och begäran om åtgärd som jag ber er diarieföra som eget ärende och besvara i sak inom fyra veckor; samt (3) en begäran om utlämnande av allmänna handlingar (avsnitt 5, punkterna H1–H8) som enligt tryckfrihetsförordningen ska hanteras skyndsamt och därför bör vidarebefordras till registrator omgående. En eventuell felanmälan ersätter inte begäran om skriftligt svar. Skulle kommunen till följd av denna skrivelse överväga att avveckla lekplatsen i stället för att rusta upp den, ber jag att ett sådant beslut fattas formellt och skriftligt, föregås av en dokumenterad prövning av barnets bästa (barnkonventionen artikel 3) och delges mig.
Jag skriver till er som boende i området sedan mer än 35 år, och numera som förälder till tre barn som använder samma lekplats som jag själv växte upp med. Under dessa 35 år har jag, såvitt jag kan minnas, sett kommunen genomföra en (1) egentlig upprustning av denna lekplats – ett byte av gungorna när jag själv var barn – samt en enstaka ommålning av delar av utrustningen för drygt tio år sedan. Sedan dess: ingenting. Mina äldsta barn har under hela sin uppväxt inte sett en enda förbättring av platsen – och mitt yngsta barn, som är i exakt den ålder lekplatsens sandytor och gunga är byggda för, leker i dag bland lösa sargbrädor och rostiga skruvar.
Det här är inte en anmälan om ett enskilt fel. Det är en anmälan om decennier av systematiskt uteblivet underhåll – så uppenbart att det var enkelt dokumenterat med fotografier och video (bifogas); det krävdes inte mer än en mobiltelefon och en kvällspromenad – och en uppriktig önskan om att kommunen nu tar sitt ansvar som fastighetsägare och huvudman.
Att parken varken har ett officiellt namn eller finns med i kommunens egen parkförteckning på webben är talande: den tycks vara bortglömd även administrativt. Barnen som leker här är dock inte mindre verkliga än barnen i Stadsparken.
Samtliga punkter nedan är fotograferade den 23 juli 2026. Bilder och video bifogas denna skrivelse.
Sargbrädorna runt sandlådan – ytan där barn sitter och gräver – sitter löst och rör sig vid minsta belastning (se bifogad video). Underliggande konstruktion är uppenbart rötskadad eller undermåligt infäst. Ett litet barn som snubblar mot sargen, eller sticker in händerna i glipan när en bräda förskjuts, riskerar kläm- och stickskador. Detta är en konkret, omedelbar risk – inte en skönhetsfråga.
Flera sargbrädor runt sandlådan är genomspruckna på längden, med uppstickande flisor i barnhöjd. En närbild (bilaga 3) visar en sarg som är genomrutten rakt igenom: en öppen, decimeterdjup spricka löper längs hela brädan och virket smulas sönder i kanterna. Skruv- och spikskallar är rostiga; på sittytor (!) sticker rostiga fästdon upp ur virket. Rostiga fästdon och flisigt virke hör inte hemma där barn sitter och leker.
Parken har fyra sandytor: vid gungorna (helt utan sarg), vid rutschkanan, vid lekhuset med gungdjuret, samt den egentliga sandlådan för grävlek. Den rötskadade och lösa sargen i 2.1–2.2 hör till själva sandlådan. Ytorna vid rutschkanan och lekhuset kantas i stället av liggande grova kantstockar, och det virket uppvisar – efter vad som rimligen är 20+ år utomhus – ingen insektsangrepp och ingen biologisk nedbrytning på ytorna, endast mekaniskt slitage. Att virke i samma park åldras så olika talar för att kantstockarna är kraftigt impregnerade. Om sargarna är original från anläggningstiden är de monterade före EU:s förbud (2004) mot CCA-impregnerat virke (koppar–krom–arsenik) på platser där barn vistas, och före motsvarande begränsningar för kreosot. Barn gräver i sanden som ligger direkt mot detta virke, dagligen.
Jag begär därför skriftligt besked: vilket impregneringsmedel innehåller sargvirket, när monterades det, och om detta inte kan styrkas med dokumentation – när byts det ut?
Jag har förståelse för att frågan kan kräva utredning, kanske provtagning och analys hos tredje part, och att ett slutligt besked kan dröja månader. Det jag förväntar mig skyndsamt är därför inte det färdiga svaret utan planen: hur frågan ska hanteras, vem som ansvarar, när eventuella provsvar väntas – samt löpande återkoppling om progress och full transparens kring analysresultat och uppmätta halter när de finns. Har provtagning eller analys av virket gjorts tidigare räcker naturligtvis befintliga resultat – i så fall begär jag ut dem.
Träställningen till gungorna är täckt av mossa och busklav. Den mängden lavpåväxt etableras inte på några säsonger; den kräver många år av helt orörd, otvättad och ounderhållen yta. Krönet på A-ramens stolpar är synligt sprucket och nedbrutet. Lavarna och mossan i sig är inte farliga – men de är ett kvitto, synligt på tio meters håll, på att ingen människa med underhållsansvar har rört denna konstruktion på mycket länge. Påväxt håller dessutom kvar fukt mot virket och påskyndar rötan i precis de bärande delar som håller upp gungande barn.
Även rutschkanans trästolpar (KOMPAN "Moments"-serien, enligt skylt på utrustningen) är täckta av lav, och till och med tillverkarens egen märkskylt håller på att växa igen. På lekhuset i sanden sitter dessutom en märkplåt med KOMPAN:s äldre logotyp – av den typ tillverkaren använde fram till rebranden 2007, då dagens röd-vita logotyp infördes (den nuvarande logotypen betecknas av återförsäljare som "KOMPAN Logo 2007"); skylttypen i sig hör hemma på 1990-talet–början av 2000-talet. Utrustningen monterades alltså före 2007 och är som yngst i 20-årsåldern, sannolikt äldre. Det ska jämföras med att KOMPAN i dag erbjuder som längst 15 års garanti på trädelar och bärande komponenter (garantivillkor, kompan.com) – villkor som rimligen har förbättrats med åren, inte försämrats. Även mätt med dagens mest generösa garanti är utrustningen alltså långt förbi sin förväntade livslängd (branschens bedömning: 8–15 år utomhus) – och det utan det löpande underhåll som en sådan livslängd förutsätter. Jag bifogar bilder på båda skyltarna (bilaga 10 och bilaga 11) och ber er stämma av exakt leveransår mot era egna anläggningsregister – eller mot KOMPAN direkt.
Identifieringen är enkel: på gungställningens stolpe sitter kommunens egen inventarieskylt med det stansade numret 5163 / 10 / 1 (bilaga 35). Skylten är i sig ett tidsdokument: de stansade siffrorna står kvar, men den tryckta texten som en gång förklarade dem är helt bortvittrad – jag minns själv skylten med läsbar text från min egen barndom. Anläggning 5163 bör finnas i era register, tillsammans med leveransår och underhållshistorik – vänligen redovisa när utrustningen levererades och vilket underhåll som utförts genom åren.
Vid parkens båda entréer står bestånd av brännässlor – vid grinden från gatan omkring en halvmeter höga, vilket är i ansiktshöjd på de småbarn lekplatsen är till för. Längre in i parken når bestånden minst 120 cm. Nässlorna står precis där barn kliver in och rör sig. Vid mitt besök den 23 juli gick mitt yngsta barn in i nässelbeståndet vid grinden. Detta är inte något som "missats" vid en enstaka skötselrond – det är ett tydligt tecken på att ordinarie skötsel inte utförts vid entréerna på länge.
Den asfalterade gången genom parken är på flera sträckor helt övertagen av sand, jord och gräs – på sina ställen saknas synlig asfalt i sektioner om 20–30 cm och mer. Gångstråket utmed den andra ingången är sedan minst tio år överväxt och i praktiken osynligt; naturen har återtagit det. Asfalt som fortfarande syns är sliten, kantvittrad och full av påväxt i sprickorna. För trehjulingar, springande barnben, barnvagnar, rullatorer och rullstolar – för alla som ska ta sig fram och röra sig här – är förutsättningarna kraftigt försvårade av den försummelse som skett.
Vid bakre grinden har stängslets stabiliseringsrör böjts/förskjutits (bilaga 27), med följden att grinden under en tid inte gick att öppna alls. Grinden har nyligen åtgärdats – såvitt jag kan bedöma någon gång under den senaste veckan. Det är bra, och jag uppskattar det. Grundorsaken, det böjda röret, kvarstår dock, liksom brännässlorna som växer runt själva grinden (2.6).
Besöket väcker samtidigt en fråga som jag vänligen ber er besvara. Den som utförde reparationen stod vid grinden, omgiven av brännässlor, inom synhåll från de spruckna sargarna och den igenvuxna nödlägesskylten – och åtgärdade enbart grinden. Antingen noterades och rapporterades övriga brister vidare, och då finns dokumentation som jag gärna tar del av – eller så noterades de inte, och då undrar jag hur rutinen för platsbesök ser ut. Jag begär därför ut arbetsordern, felanmälan eller motsvarande dokumentation för det platsbesöket: datum, utförd åtgärd och eventuella noteringar om övriga brister (jfr avsnitt 6 om allmänna handlingar).
Ett stängsel runt en lekplats intill gata har en central funktion: att hindra små barn från att springa ut i vägen. En grind som går att öppna är en förutsättning både i vardagen och den dag någon snabbt behöver in eller ut.
Under samma period har även ett träd i parken åtgärdats: efter att det börjat knaka i vinden sattes varningstejp upp inom några dagar, och en gren har nu sågats ned. Också för detta bör arbetsorder eller motsvarande dokumentation finnas – jag ber att få ta del även av den. Låt mig vara tydlig: båda åtgärderna var riktiga, och de utfördes snabbt. Men de visar samtidigt två saker: kommunen besöker parken, och kommunen kan agera skyndsamt när något bedöms akut. Det gör det svårt att förstå varför sargarna, fallsanden, nässlorna och nödlägesskylten år efter år lämnats utan åtgärd. Skillnaden tycks inte handla om förmåga eller kännedom – utan om prioritering.
Sanden i lek- och fallytorna är full av gräs, ogräs och sammanvuxna rötter, framför allt i den bakre delen mot staketet där sanden snarare är en äng. Fallsand som är genomvuxen av rötter kompakteras och förlorar sin stötdämpande funktion – det är fallskyddet under klätterställningar och gungor det handlar om, inte estetik. Sand har samtidigt vandrat ut över gångarna där den i stället göder gräset som äter upp asfalten (2.7).
Bordet är gammalt, grånat och flisigt, med rostiga skruvar som sticker upp ur sittytorna – och det bär samma brännmärken som fanns där när jag själv var tonåring. Jag kan alltså personligen datera delar av utrustningen till början av 2000-talet med hjälp av skadegörelse som aldrig åtgärdats. Skadegörelsen har med andra ord fått stå kvar så länge att den hunnit bli en tidskapsel.
Skräp ligger i buskage och gräs, gräsytorna är ojämnt skötta och före detta gräsytor har tagits över av ogräs. Strax utanför stängslet, vid trädet mot gatan, ligger dessutom en hög med skräp/bråte (bild bifogas). Vid jämförelse med äldre kartbilder (Google Maps) tycks platsen användas återkommande som tillfälligt upplag – annat bråte låg där 2025 – utan att ytan hålls efter däremellan. Helhetsintrycket är en plats kommunen har glömt att den äger.
På lekutrustningen saknas komponenter: på en av de rosa plastskivorna syns en blank rund yta med två tomma skruvhål där en del tidigare varit monterad – den har försvunnit och aldrig ersatts. Plastskivorna och handtagen är belagda med grönalger och biofilm, liksom gungan i form av ett får ("fåret", tillkommet för uppskattningsvis 10–15 år sedan). Alger på klätterytor är hala när de är fuktiga. Att inte ens ersätta bortfallna delar är ett kvitto på att ingen funktionskontroll sker.
För drygt tio år sedan målades delar om – en gång – och sedan dess har inget ytskydd underhållits. I dag flagnar färgen i stora sjok på stolpar och sargar; stora ytor står som bart, grånat trä. Färgen är inte kosmetika: det är träets enda skydd mot fukt och röta, och flagnande färgflagor hamnar i sanden där småbarn leker och stoppar saker i munnen.
För balansens skull: parkens enda parkbänk är i acceptabelt skick, om än i behov av ommålning – och papperskorgen töms punktligt. Det är den fullständiga listan över vad som klarar en okulär besiktning i denna park. Allt annat ovan är eftersatt.
En sista punkt, och den allvarligaste. För några år sedan satte kommunen upp en nödlägesskylt i parken: "Trängkårsvägen 71, SOS 112, 019-21 10 00" med kommunvapnet. Skyltens enda funktion är att den som ringer 112 vid en olycka ska kunna ange var hjälpen behövs – "jag är i parken" räcker inte för en larmoperatör, i synnerhet inte för en park som saknar namn.
Den skylten står i dag cirka 150 centimeter in i ett igenvuxet buskage (bilaga 33 och bilaga 34, den senare tagen från gångvägen där skylten knappt kan urskiljas i grönskan). Den är oläsbar från gångavstånd och onåbar utan att kliva in i snåren. Detta är, mig veterligen, den enda investering kommunen gjort i parken på decennier – säkerhetsutrustning, avsedd för nödsituationer – och även den har underhållet lyckats sätta ur funktion. Den som redan vet var skylten sitter kan leta sig fram till den. Men en sådan skylt finns inte till för den som redan vet. Den finns för en panikslagen förälder mitt i ett olyckstillbud, för en förstagångsbesökare, för någon med nedsatt syn, för den som själv är skadad och ska uppge en adress till SOS Alarm. För dem är en skylt dold 150 centimeter in i ett buskage detsamma som ingen skylt alls.
Detta sammanfattar hela ärendet: kommunen visste att parken behöver kunna lokaliseras i ett nödläge, satte upp skylten – och lät sedan vegetationen svälja den.
Jag är ingen jurist, och denna skrivelse är inte en juridisk inlaga. Nedanstående är vad jag som förälder har kunnat läsa mig till om kommunens ansvar – så långt jag kommit utan juristexamen. Skulle någon hänvisning vara ofullständig eller missvisande rättar jag den gärna. Såvitt jag förstår följer kommunens ansvar som fastighetsägare och huvudman av bland annat:
Samtliga utgångspunkter redovisas med citat och källhänvisningar i avsnitt 6 "Rättsliga referenser" sist i skrivelsen. Här räcker det att konstatera att bristerna i avsnitt 2 är svåra att förena med de kraven. Två saker förtjänar ändå att lyftas redan här:
Jag begär därför även kopior av besiktningsprotokollen för denna lekplats enligt SS-EN 1176-7 (aktuell utgåva SS-EN 1176-7:2020, SIS) för de senaste tre åren, samt dokumentation av den veckovisa tillsyn kommunen enligt sin egen webbsida utför. Detta är allmänna handlingar och omfattas av offentlighetsprincipen. Om protokollen inte finns, begär jag skriftligt besked om varför kommunens egen publicerade rutin inte omfattat denna lekplats.
Slutligen en notering: genom denna skrivelse med bilagor är parkens skick skriftligen dokumenterat och delgivet kommunen. Kommande beslut, liksom uteblivna beslut, om denna lekplats fattas därmed med full kännedom om dess skick (se referens 9 i avsnitt 6).
Omedelbart (inom 2 veckor):
Det administrativa först:
Därefter det praktiska:
Inom denna säsong:
Inom 12 månader – upprustningsplan:
Med hänvisning till förvaltningslagens (2017:900) serviceskyldighet (6 §) och krav på tillgänglighet (7 §) begär jag:
Skulle någon av de begärda handlingarna inte lämnas ut, begär jag för varje sådan handling ett skriftligt, överklagbart beslut med hänvisning till tillämplig bestämmelse, i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 6 kap. 7 §. Sådana beslut överklagas direkt till kammarrätten (6 kap. 8 §). Skulle någon handling ha gallrats eller inte längre finnas bevarad önskar jag skriftligt besked om detta, med uppgift om tillämpligt gallringsbeslut (jfr arkivlagen, 1990:782).
Om svar eller åtgärd uteblir kommer jag, om än motvilligt, att gå vidare med ärendet – med tillsynsanmälan till Byggnads- och miljönämnden enligt 11 kap. PBL (bristande underhåll av lekplats), till Konsumentverket i egenskap av tillsynsmyndighet för produktsäkerhetslagen, till Kemikalieinspektionen i impregneringsfrågan om svar uteblir, med anmälan till Justitieombudsmannen (JO) avseende handläggningen om diarieföring, utlämnande eller överklagbara beslut uteblir, samt till lokalmedia med den bifogade dokumentationen.
Två generationer i min familj har nu växt upp med den här lekplatsen. Skillnaden är att när jag var barn byttes åtminstone gungorna en gång. Mina äldsta barn har aldrig sett någon från kommunen förbättra någonting här, och hinner snart växa ifrån lekplatsen helt. De senaste åren har förfallet varit totalt: det enda som växer på den här lekplatsen är brännässlorna, mossan och gräset i fallsanden.
Mitt yngsta barn har många år kvar här. Min uppriktiga förhoppning är att det blir den här generationen – inte nästa – som får en lekplats att vara stolt över: utan rost, mossa, sprickor och övervuxna gångvägar. Jag ser fram emot ert svar, och emot att för första gången på decennier få se hantverkare i parken.
Samtliga rättsliga utgångspunkter som skrivelsen vilar på, med källor (webbadresser kontrollerade 2026-07-23). Juridiskt betydelsebärande begrepp är genomgående markerade i fetstil:
Med vänlig hälsning,
Boende Gamla Hjärsta
Bilagor: 35 katalogiserade fotografier (bilaga 01–35) daterade 2026-07-23, video (utan ljud) som visar de lösa sargbrädorna runt sandlådan, samt skärmbild från orebro.se som visar att parken saknas i förteckningen "Våra parker".
